Alla dessa avsked.

Så många avsked. Under ett och samma år. Förra året, i juli, satt jag längst ut på en brygga i Lysekil med mobilen tryckt mot örat och grät. Jag hörde Tove, min dotter, säga att hon måste stänga av mobilen nu, hon skulle gå på planet som tog henne till London. Och sen vidare till Asien. Sen alla avsked i Västerås och i Lysekil när jag antingen skulle bila till Västmanland eller till Bohuslän. Jag o mamma. Gråt, gråt. Hon går åt ett håll, för det mesta in i köket, jag går åt ett annat. Till bilen. Hon gråter i köket och jag gråter i bilen. Avsked i Västerås. Magne o Matilda kvar på parkeringen,  bilen rullar ut på gatan och jag gråter till dess att jag lämnat Västerås bakom mig. Flytt till Bohuslän. Jag åkte och tog avsked av min äldsta. Dottern. Helst hade jag viljat slippa och bara göra som jag och mamma gör. Gå åt motsatt håll utan att kramas! Men i mitt förhållande till min dotter är jag mor. Vuxen! Jo, pyttsan. Jag grät som ett barn. Fick inte fram ett ord. Avsked av vän. Jag är kort i tonen och låtsas har bråttom. En snabb kram med solbrillor som gömmer bra. I bilen ut på motorvägen gråter jag. Idag körde jag sonen till tåget. Han ska till Västerås och avsluta sina studier. Han är tillbaks hos mig om 5 veckor. Avskedet gick bra. Han satt i tågkupén och jag stod utanför. Vi messade till varandra. Dumma saker som fick oss båda att skratta. Tåget började rulla. Vi vinkade och log. Jag satte mig i bilen. Och grät flera kilometrar! Tittade i backspegeln och möter ett par mjuka, bruna ögon. Ett barn har jag kvar hos mig. Ett barn med päls och 4 ben. Matilda min aussie.

Jag undrar om det är lika för alla mödrar? Gråter andra också i parti och minut? Eller är jag känsligare än andra?

Då är det dags att möta mig själv. Jag åkte hem till ett tomt hus. Jag saknar sonen. Det känns ovant. Men samtidigt är det det här jag har viljat länge. Komma till ro i ett hus på landet. Hitta mig själv. Möta mig själv. Det är så sällan vi är ensamma. Alltid är det full fart på livet och vi har så mycket människor omkring oss. Nu tänker jag stanna upp och andas. Det är helt tyst här hemma. Hundar och katter sover. Stearinljus är tända. Jag har diskat, gjort smoothisar till imorgon, städat och dammsugit bilen, promenerat med Matilda. Mediterat. Västerås är helt avslutat och det känns så skönt att stänga den dörren. Vännerna finns kvar, de stänger jag inte dörren för. Bara livet jag levde där. Nu är nu. Och nu känns förbaskat bra.

aaf80d4e7482d43bd60c8106bf32812d

Känslan av att vara ensam är obeskrivlig. Efter att ha levt ett liv i 180 det senaste 1,5 året och åren innan dess i kaos så känns det nästan overkligt att jag kan ha det så här bra. Huset som jag haft i tanken har manifesterats i verkligheten. Både planlösning och läge är perfekt. Grannar är perfekta. Nära havet. En bil som funnits i tanken finns nu parkerad utanför min dörr. Betald och klar. Det finns annat som jag önskar ha in i livet. Som kommer komma till mig tids nog. När tiden och jag är mogen. Men nu är nu och det är vad jag ska ta hand om. Mitt nu. Och gråtandet är över. Några större avsked syns inte till vid horisonten. Tack o lov!

Love and Light

Pia

Om Frihet i blodet

Hej och välkommen till min blogg, Frihet i blodet. Fr.o.m Mars 2016 skriver jag på bloggen som finns på min hemsida. Ni är varmt välkomna dit: www.piagustafsson.se . Frihet i blodet ligger kvar orörd och för alla att läsa men som det ser ut i skrivande stund kommer inte jag att skriva några nya blogginlägg. Ljus och kärlek Pia Om du är intresserad av personlig utveckling, självkänsla, andlighet, attraktionslagen och livsförändringar så kommer du att känna igen dig här på bloggen. Jag skriver helt ur mitt egna perspektiv och mina egna reflektioner och jag hoppas att det kan inspirera och/eller motivera dig. Jag själv påbörjade en livsförändring 2013. Det var dags att stanna upp och hitta den jag i själva verket var djupt där inne. Personlig utveckling har alltid varit en stor del av min person. Nu tog jag det ett steg längre. Jag började fördjupa mig i mitt intresse andlighet och jag började jobba med attraktionslagen. Jag gick från att vara vegetarian till att bli vegan, från sambo till singel. Från yta till djup, till ett för mig meningsfullt liv som alltid legat närmast men som jag aldrig haft möjlighet att leva fullt ut. Jag flyttade från östkusten till västkusten. Från bostadsrätt i Västerås till att hyra ett pyttlitet hus strax utanför Hunnebostrand. Bytte yrkesinriktning från säljjobb i storstan till härliga möten på en stor konferensanläggning på liten ort. De närmsta åren skulle komma att bli de mest utvecklande och de mest utmanande jag någonsin upplevt. Och de mest skrämmande. Att lägga ut min tankar i offentligheten via min blogg t.ex. är en av de största rädslorna jag övervunnit. I ett led till den livsförändring jag önskade göra beslöt jag att downshifta 2014, dvs gå ner i arbetstid och minska på konsumtion för att istället ägna mig åt sådant som är mitt innersta jag. Jag ville utbilda mig inom coaching, skriva, spendera tiden i naturen ihop med min aussie Matilda och ja, bara leva ett lugnt och stillsamt liv och ta mig tid. Frihet har alltid varit ett stort och betydelsfullt ord för mig med så mycket innebörd på så många olika områden. Att göra vad jag vill med vem jag vill när jag vill och hur länge jag vill. Därav namnet på bloggen. Jag är diplomerad mental coach och utbildar mig idag till certifierad livscoach. Jag är född 1967, är skild och har 3 vuxna barn. Min bakgrund finns inom eget företagande, sälj och service. Jag har även en examen i ledarskap, marknadsföring, ekonomi och försäljning. Jag hoppas du blir inspirerad av det du läser, det skulle vara min stora glädje. Säg gärna hej i kommentarsfältet och/eller gilla min fb-sida som du hittar till höger här på sidan. Du är varmt välkommen! ”Creative people are easily bored, they like to take risks and they make mistakes – lots of them, they do NOT like rules, and they have BIG dreams. They ”think” with their hearts.” Namaste Pia
Det här inlägget postades i Attraktionslagen och Tankens kraft, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Alla dessa avsked.

  1. iamittilivet skriver:

    Har också sagt hej till många innan jag gav mig iväg, men egentligen lämnar vi väl aldrig varandra!? Alla man mött i livet är med oss på något sätt, alla har gjort sina avtryck. Så vi är aldrig ensamma på det sättet.
    Låter som om du hamnat rätt i livet – grattis! Njuuuut!!!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s